Vem är Yvonne?



︎



2018 - ongoing / Practice-based Research / Fiction / Public Housing / Right to housing / Shared memories

Case Study: Valla Torg, Årsta, Stockholm

Dagboksanteckning, April, 2019

Det fanns något meditativt över hur målarfärgens grågröna ton sakta täckte den kritvita väggen. Dess vita, hårda, stirrande blick blev på en gång mjukare, lugnare med det gröna. Grågröna. Så hade försäljaren förresten sagt att det skulle bli, ”Tar du Greyishgreenforestolivemoss med velvetfinish, men med bara lite lite gloss så kommer du få en lugn, varm och levande vägg.” Och det vill man ju ha. Å andra sidan tjänar en gammal adventsstjärna rätt dåligt som arbetsbelysning, kanske det där sammetslena mjuka skulle vara vasst, kallt och dött efter natten?

Utanför fönstret var det mörkt, fastän klockan bara var lite efter 4 på eftermiddagen. Man förstod ändå att utsikten från lägenheten måste vara milsvid. Här stod betongtornen, stolta, som i givakt vid Årstafältets kant. Blicken högt över talltopparna, motorvägarna, radhusen i Linde, villorna i Enskede, ”fin-Årsta” på andra sidan spåren och någonstans där nere på fältet, kolonilotterna.

Vår utsikt var söderut, mot Östberga, Stureby och Högdalens lika höga (men inte tillnärmelsevis lika fina) betongtorn. De som haft turen med sig och fått någon av lägenheterna på andra sidan i trapphuset, såg Södermalm. Vred de huvudet tillräcklig långt åt höger kunde blicken vandra från broarna vid Skanstull bort till Liljeholmsbron. Deras vy ramades nog in så, av betongbroarna. Vi hade förstås fått kvällssol på balkongen, vi med fönstren mot betongtornen.

Stegens blanka metallkropp reflekterades i fönstret, rollern med färg svepte metodiskt över vägg efter vägg. Kanske att taket också skulle målas i samma ton?

Takmålandets vara eller icke avbröts av det plötsliga ljudet från ringklockan, som ekade i den tomma lägenheten. Det skulle dröja 2 veckor innan flyttlasset gick, vem sökte mig här?

Där utanför stod en man i 65-års åldern, en snäll liten sådan, med mörkrött, färgat, hår. Hans ögon är vänliga, men ansiktet vittnar om en tuff historia. Han såg mycket förvånad ut. ”Vart är Yvonne?”, sa han. ”Vem är du?” fortsatte han, med stark finsk brytning, innan jag ens hunnit reflektera och än mindre svara på hans första fråga. ”Vem är Yvonne?” var det enda jag fick ur mig. ”Förlåt, jag ber om ursäkt”, mumlade den snälle lille mannen och backade bort från dörren. Men vänta, sa jag, vem är hon? För sent, han hade redan hastat ut i trapphuset.

Inte något konstigt egentligen, att ringa på fel dörr, det måste väl ha hänt alla minst två gånger. Speciellt om man bor i hus med 13 våningar. Den lilla mannen med det mörkröda håret var som bortblåst ur tankarna sekunden den färgtyngda rollerns kletigt, svischande, ljud åter hördes i lägenheten. Yvonne likaså.

Ett flyttlass, en jul, ett nyår passerade. Första gången den andre mannen, den påtände aggressive, ringde på dörren var en tidig lördagsmorgon. Innan sömnen helt gått ur kroppen försökte jag härleda ljudet av en klocka. Vart kom det ifrån? Jag stapplade till dörren. Den här gången öppnade jag inte utan nöjde mig med att se i titthålet. Vem orkade ringa på så ihärdigt? Till och med genom den förvridna linsen var det tydligt att mannen var stressad, närmast febrigt ilsken, vankandes av och an. ”Yvonne!”, skrek han plötsligt. ”Öppna!”. ”Öppna då för fan!”. Skriken på, och ropen efter, Yvonne avlöste varandra medan han frenetiskt ringde på dörren. Kanske att jag ändå var kvar i något sömnstadie, för handfallen och lugn tittade jag ut genom det lilla hålet, på denne tydligt förbannade man. Tills han gick därifrån. Och jag kröp ner i sängen igen.

Tre veckor senare vaknade jag till samma envetna ringande, samma tid och veckodag. Nu var mitt handlande något mer resolut vilket resulterade i att vi kastade upp dörren. Vilket faktiskt fick den, igen påtände mannen, att stanna upp i sitt raseri. En stund som varade mycket kort.

”Vart är Yvonne?” skrek han sen, ”Vem fan är du?”, ”Vad har du gjort med Yvonne din jävel?”, ”Vart är hon?”.  Informationen att det inte bor någon Yvonne, att vi inte vet vart hon tagit vägen, var till liten hjälp. Efter otaliga ”Jag ska döda dig! ”, ”Vart är Yvonne?” och några fysiska försök att bryta sig förbi och in stängde vi. Då började han i stället sparka på dörren, riva eller skära i den med någonting, kanske en nyckel. Tills han helt plötsligt bara slutade. Det blev precis så där tyst som när man stänger av en (hyresrätts dåliga) köksfläkt som stått på ett tag. Bedövande tyst. Först då insåg jag att han, genom hela konfrontationen, kontinuerligt ringt på dörrklockan med någon halvsekunds mellanrum. Antingen är de nyinstallerade branddörrarna så fantastiskt bra ljudisolerade eller så är det ingen granne som längre orkar bry sig om hotfulla, påtända, trapphusmän.

De kan ju varit rädda, förstås. Polisen visste inte eller ville inte säga, vem denna Yvonne är. Eller var.

Några gånger till fick vi av andra personer, trevande frågor om vart Yvonne tagit vägen, men ställda på trevligt vis.

Någonstans nu börjar tanken kring henne bli återkommande.

Vem är Yvonne?

Vart är hon?



Back to Vem är Yvonne? ︎︎︎︎︎︎︎︎︎











       ©Johanna Fager 2023. All rights reserved
       johanna@johannafager.se